Det omöjliga tar bara lite längre tid

Text: Vanja Wikström

På Fredrika Bremergymnasiet i Haninge utanför Stockholm pågår ett av Sveriges äldsta IT-projekt. Redan för tio år sedan skapades ett eget mini-Internet för att underlätta kontakter med utlandet. Samhälls- och historielärarna Dalibor Svoboda och Peter Tollmar berättar om hur de jobbar med internationaliseringsprojektet Learning Bridge.

Dalibor Svoboda nappade, tillsammans med Benny Regnér som numera jobbar på Skolverket, på idén om att via ett nätverk göra det lättare för skolor runtom i världen att ta kontakt med varandra.

- Detta var innan det Internet som vi känner till hade börjat användas, så vi skapade vårt eget nätverk, berättar han.

Via telekablar kopplades ett par skolor samman i något som kallades The Learning Network. Amerikas stora telebolagsjätte AT&T sponsrade verksamheten och resultatet blev något av ett eget mini-Internet.

USA-inspirerat

Syftet var att göra skolan annorlunda, att ta in influenser från andra delar av världen.

- Vi ville göra skolan till något spännande och njutningsbart, säger Dalibor. Till viss del ville vi låta oss inspireras av undervisningsklimatet i Amerika där eleverna faktiskt stannar kvar på skolan även efter skoltid.

För tio år sedan användes The Learning Network bland annat för att skapa kontakter, beskriva den miljö eleverna själva levde i och berätta vad de skulle visa om den andra skolan kom på besök. Detta är till stor del vad projektet använder Internet till idag men numera ligger tyngdpunkten mer på den årliga resa som görs till en eller flera vänskolor.

- Vi använder hela läsåret till att bland annat samla ihop pengar och informera oss om de platser vi ska besöka, säger Peter Tollmar som varit projektledare tillsammans med Dalibor Svoboda de senaste tre åren.

Strid med kollegor

När projektet drog igång var det en frivillig verksamhet som eleverna hade tillgång till efter skolan. Nu är det ett valbart ämne för alla som går i tvåan och trean och det finns ingen begränsning för hur många som får delta.

- Men det brukar hamna på cirka 40 elever, säger Peter.

Det första som måste göras är naturligtvis att ta kontakt med skolor som tycker det skulle vara kul med ett samarbete. Och det är lättare sagt än gjort.

- I höstas skickade jag ut 30 e-postbrev, berättar Peter. Jag fick ett svar.

Särskilt lätt är det alltså inte. Men varför?

- Det gäller att hitta en driven lärare som tycker det är ett så kul projekt att han eller hon är villig att ta strid för det mot sina kollegor, förklarar han.

För strid blir det tydligen, det är inte alla som uppskattar att nya element vävs in i skolan. Så också på Fredrika Bremer - både Peter och Dalibor upplever att de ibland jobbar i motvind.

- En vanlig missuppfattning är att vi får pengar från skolan för den årliga resa vi gör, suckar Dalibor. Men vi jobbar ju ihop pengarna själva. Eleverna sliter som djur för att få ihop de 15000 kronor som behövs!

- Jag tror att det döljer sig en hel del Jantelag bakom de sura minerna, tillägger Peter. För att vi har roligt med våra elever och vice versa. Vi förändrar skolan och det är alltid lite farligt.

Ingenting är omöjligt

En stor del av projektet går ut på att visa eleverna att det som är "omöjligt" faktiskt går att genomföra - det tar bara lite längre tid.

- Vi börjar läsåret med siktet inställt på en tvåveckorsresa i USA som kommer kosta varje enskild elev 15 000 kronor, berättar Peter.

Första dagen i klassrummet har alla noll kronor, sedan gäller det att på tio månader arbeta ihop det som behövs för att kunna åka - 1 500 kronor i månaden är en stor summa för en 17-åring.

- I september tror alla att uppgiften omöjlig att genomföra, fortsätter han. Men med en jäkla ansträngning visar vi dem att det mesta går - om man bara vill!

När det gäller att tjäna pengar till resan visar eleverna prov på en oerhörd uppfinningsförmåga. De säljer bröd, de städar, de pantar burkar, de säljer hemgjorda spel med mera. De har till och med tagit kontakt med en konstskola i Tjeckien som designade ett skolemblem åt dem.

- Det trycktes upp på tröjor som eleverna sedan sålde på skolan, berättar Dalibor.

Social insats

Peter tycker att det är extra kul att ett sådant här projekt finns i Haninge.

- Haninge är en arbetarkommun. Det bor många invandrare här och det pågår en hel del bråk. För de här eleverna är det en jäkla grej att få åka till USA. Det känns som att vi gör en social insats. Vi visar dem vad livet har att erbjuda om man är villig att kämpa!

Varför det just blev USA som de valt att besöka de senaste åren beror till viss del på språket. Alla kan engelska.

- Men det är också ett spännande land, säger Dalibor. I USA hittar man många olika kulturer, religioner och politiska inriktningar inom ett lands gränser.

Dessutom erbjuder landet rent geografiskt så mycket.

USA bjuder också på många diskussioner. Innan klassen åkte diskuterade man till exempel gängvåld.

- Vi besökte ju New York och Los Angeles där gängvåld är otroligt utbrett, säger Peter. Och när man diskuterar gängvåld kommer man in på moral, på könsroller och på politik, man lär sig mycket på att diskutera.

Eleverna läste också in sig på de platser de skulle besöka, till exempel Pearl Harbour, Svensk-amerikanska Institutet i Minnesota och Ellis Island som är ett emigrationsmuseum och fram till 1930 den plats man först kom till om man emigrerade till USA från Europa..

Besökte e-postkompisar

New York, San Francisco, Minnesota och Hawaii, så gick resrutten. Totalt elva flighter. I Minnesota besökte de och bodde hos de elever och lärare som de haft mest kontakt med över Internet - Winona Senior High School.

- Vi besöker minst en skola i varje stad vi kommer till, berättar Peter. Men Winona ägnade vi nog mest tid åt.

Där fick eleverna följa med sina e-postkompisar på lektioner medan Peter och Dalibor umgicks med lärarna på skolan.

- Målet är att eleverna ska få kompisar som de kan hålla kontakten med, säger Peter. Och det är en utmaning för dem. För mig som lärare är det enkelt att vara social vid skolbesök. Jag kan alltid snacka jobb.

Förnyelse nödvändig

Vad gäller den fortsatta utvecklingen av Learning Bridge anser både Peter och Dalibor att de måste förnya sig.

- Om vi ska kunna hålla uppe vår egen energi och entusiasm måste vi göra något nytt, säger Peter.

- Jag har arbetat med samma koncept i tio år nu, säger Dalibor. Så visst behövs något nytt.

Riktigt vad vet de inte än, kanske klarnar det på det planeringsmöte som ligger framför dem.

Det koncept som utformades från början har i alla fall hållit i ett decennium och inverkat på hundratals ungdomars liv.

- När man håller på och säckar ihop av allt slitgöra som den här kursen kräver, berättar Peter, så händer det att jag tänker på vad många elever säger är det bästa med sin gymnasietid - "Learning bridge!".

Och då är slitgörat värt det, tycker Peter Tollmar.

Läs gärna också reportaget "Detta upplever man bara en gång i livet!"